Vinylhelg

Har min i-phone på lagning. Vilket minskar möjligheten till att lyssna på ny musik utan jag passade på att plocka fram lite gammal vinyl. Jag lyssnar annars mest på ny musik och har nästan alltid gjort. För den sakens skull är jag inte historielös utan är lycklig ägare till ett drygt dussin plattor med Neil Young som man inte kan klara sig utan. Är stor älskare av Velvet underground som är fundamentet för all bra musik, även David Bowie, Bob Dylan och Bruce Springsteen tar stor stor plats i skivhyllan.Häromåret köpte jag upp mig en försvarlig samling av new wave, så om man bläddrar i vinylbackarna framstår jag som nästan 10år äldre än jag är. Så har det inte alltid varit, som tonåring var jag länge nästan helt historielös. Sedan blev 77-punken ett år noll, inget före men allt efter. Detta utvidgades till punkens influenser som nuggetsboxen, velvet undergound och the stooges. Sedan kom Neil Young in i mitt liv via dinosaur Jr, Bowie via Suede osv. Alltså det som är hett i samtiden får mig att öppna ögonen för 60- och 70-talet.

Detta var några skivor som spisades under helgen. smakprov från skivorna hittas som vanligt i den här spellistan: Musicasilikeit.retro

David Bowie – Hunky Dory

Ett fantastiskt album och en höjdpunkt i Bowies karriär. David Bowies album från 70-talet är nog den bästa svit som nånsin har gjorts under rockhistorien. Få artister har lyckats hoppa så mellan många olika genrers och få så många efterföljare. Jag undviker nämna namn men det går säkert referera till David Bowie hos 75% av mina favoritband. Han är bra i alla format, men det är på vinyl som den riktiga albumkänslan infinner sig.




Tom Waits – Frank's Wild Years

 En annan gigant som jag inte lyssnat riktigt lika mycket på som David Bowie. Men tänk amerikanska lo-fi/indie band som Modest Mouse, Wolf parade, Woven hand och M Ward utan Tom Waits. Annars är min personliga favoritplatta Rain Dogs, den här helgen kände jag för att bekanta mig mer med den är plattan från 1987. 
 








Bruce Springsteen & The E Street Band – The River

 Sent i livet insåg jag Bruce Springsteens storhet. Som en ung och dum och inne på synthpop, postpunk och sedemera indiepop var Springsteen en angelägenhet för kompisarnas pappor (min pappa lyssnade på jazz) och möjligen Mona Sahlin. Det var först efter min 35års dag med medföljande medelåldersnojor och ångest som jag snubblar över Springsteen. Äntligen drabbade denna musiken mig på riktigt och dess storhet blev desto mer övertygande på begagnade vinyler för några fjuttiga tior. Underbart att upptäcka en helt ny artist med 30årig karriär bakom sig, det finns så mycket att upptäcka. Just därför har jag bestämt att även andra klassiska band som pink floyd, beatles och beach boys får hitta till mig och inte tvärtom. Jag har liksom hela livet framför mig att upptäcka ny och gammal musik, lite måste jag spara på. Precis David Bowie så låter det så otroligt mycket bättre på LP. The River är anske inte bästa skivan men mest typiskt, det är livsbejakande, amerikansk arbetarklassromantik och en massa bilar.

  
Eldkvarn – Kungarna Fran Broadway

 Läste Pluras bok "en resa genom ensamheten". Otroligt bra bok om en livsnjutande man med självdistans och humor. Den största behållningen är hur passionerat han beskriver hur man på bästa sätt tillagar en tjälknöl med rotmos för att i korta ordalag ta upp senaste turnén eller skilsmässan. Sedan torskar han vid 60år på kokain och får fotboja förra året. Samtidigt som han bli folkkär som TV-kock med blottad isterbuk med cigg i mungipan. En imponerande bedrift av en karl med flätat hår. Jag kommer nog aldrig samma upplevelse av Eldkvarn hur än Håkan Hellström och min kompis Håkke hävdar deras storhet. Jag brukar ta fram den skiva ibland och varje gång jag som jag lyssnar inser att detta är inte för min generation utan jag har säkert! och Håkan Hellström. Bra skiva i sin genre och många bra låtar som  öppningsspåret och "efter floden"


David Bowie – Scary Monsters

 Är på väg in i årets första Bowie-fas

FEM I TOPP

5. This is head - 0001

Har redan skrivit mycket om den här skivan. Kan vid årets slut konstatera att de står för något nytt och unikt trots alla kraut- och postpunkreferenser.









4. Håkan Hellström – 2 steg från paradise

 Han är som vanligt hyllad precis överallt, t o m mer än vanligt. Med rätta! Karln är ju fan i mig fenomenal.  Det är faktiskt omöjligt att förklara varför jag tycker detta är så bra, men jag har redan gjort två inlägg om årets bästa svenska popplatta.
Filosofiskt missnöjd ekonomiskt bortskämd

http://musicasilikeit.blogspot.com/2010/11/mer-hakan-hellstrom.html 

Håkan Hellström – Shelley





3. No Age - Everything in between

En frisk fläkt av rock´n roll för en småbarnspappa som numera mest lyssnar på skäggig folk, mjuk indiepop, shoegaze och annan ganska snäll musik. No Age gör också popmusik men precis som nirvana, pixies, sonic youth och my bloody valentine så gömmer de poplåtarna bakom en vägg av oväsen. No age är lika bra som dessa fyra klassiska band. Så den här skivan får man inte missa.
No Age Everything in between
http://musicasilikeit.blogspot.com/2010/11/no-age-fever-dreaming.html


2. The National – High Violet

R.E.M. – Automatic for the People, The Cure – Disintegration, Sparklehorse – Vivadixiesubmarinetransmissionplot och Tindersticks – Curtains. 
Fyra band som alla har gjort ett dystert mästerverk, helgjutna album som jag aldrig kommer tröttna på. Det är skivor som jag betraktar som respektive artist konstnärliga höjdpunkt. High Violet platsar lätt i den här samlingen, det som gör The National så unika är de gör de för tredje gången på rad. För de båda föregångarna The National – Boxer och The National – Alligator är nästan lika bra. Även om jag själv värderar denna platta högst, så är  the national som gång på gång bevisar att albumformatet fortfarande relevant i vår snuttifierade tid av mp3or och blogghits.
The National – England



The National – Anyone’s Ghost


1.Beach House – Teen Dream

Konkurrensen är inte att leka med. Efter att hyllade de båda föregående plattorna är det svårt att förklara varför detta är bäst. Kanske för att alla låtar är mästerverk.  Kanske för jag inte har tröttnat efter närmare 12 månader, utan tycker bara det bli bättre. Kanske för att Victoria Le Grand är fantastisk sångerska.
Sedan kan jag undrar varför jag inte åkte och såg de på mejeriet i höstas. Hur  kunde jag vara så snål och  lat mot mig själv?
Beach House – Zebra


Beach House – Norway