Topp 40 2011
29. Mogwai – Hardcore Will Never Die, But You Will
Veteraner som gör en av sina bästa skivor nånsin. En skiva som där Mogwai gör detta som de är bäst på och för varje lyssning upptäcker jag nya favoritlåtar.
Mogwai – Mexican Grand Prix
28. Bill Callahan - apocalypse
Straffet för den som inte finns på spotify är ett album lätt inte få så mycket lyssningstid som den kan förtjäna. Bill Callahan är ofta väl värd att lägga tid på föregångaren Sometimes I Wish We Were an eagle är bland det bästa som har gjorts under en tio års period. Vinylutgåvan av denna platta stå längst fram i skivsamlingen på en synlig plats i vardagsrummet. Apocalypse är inte lika bra men väl värd att ge tid, vilket jag tyvärr inte gjort förrän de senaste veckorna.
27. AA Bondy – Believers
Stämmningsfull americana med inslag av en heldel svärta. Detta är atmosfäriskt och filmisk. Om inte Christian Kjellvander gillar detta så har jag totalt missuppfattat den mannen.
26. Frankie & The Heartstrings – Hunger
Jag har en skiva med ett band som heter Redskins som var ett gäng original skinheads uppfödda på northern soul och socialism i den brittiska arbetarklassen. Ett slags sista försök att rädda skinheadsstilen från rasismen och nazismens fula tryne mitt under Thatcher-eran med Soul och trotskism. Musiken lät som ett ruffigare dexys midnight runners alltså motown-soul med punkattityd. Frankie & the heartstring är mig veterligheten inte skinheads och de politiska inslagen inte lika explicita men annars är det samma grej. Alltså anglofil punksoul som känns nordengelsk nerlagd gruvindustri. Ett album som skulle kunna vara ljudspåret till "this is england". Sen råkade jag lägga en mer garagerock och Crampsinfluerat smakprov.
25. M83 - Hurry Up, We're Dreaming.
En dubbel CD känns som ett omöjligt format 2011. Men franska M83 har en välbehövlig dos av storhetsvansinne. Sedan att försöka vara Jean michel Jarre och My bloody valentine på en och samma gång är ockå hybris av övermått. De flesta har hört 80-talssynthiga midnight city men öppningsspåret - intro - går inte heller av för hackor.
M83 – Intro
24. Feist – Metals
Bluesigare och mörkare än föregångaren gör Feist går snarlik utveckling till mötes som Lykke Li. Resultat är lyckat även om de inte är lika omedelbara hitlåtar som på de både föregångarna.
Feist – Graveyard
33. Bob Hund - Det Överexponerade Gömstället
Jag hann med att uppleva efterdyningarna av den svenska synthpop och svartrockscenens pretentiösa dödsryckningar i slutet av 80-talet. När det var som sämst mumlades gymnasial poesi i ett uppstoppat älghuvud bakom en vit duk ackompanjerad av en dåre på borrmaskin. Nånstans där tar Bob hund avstamp och frågan är ju om de lyckas? Jo för de mesta alldeles ypperligt! Det är ändå bob hund Sveriges bästa band genom tiderna fullt jämförbara med internationella storheter som sonic youth och pavement.
Bob Hund – Tvångstankar
22. Yuck – Yuck
Det skulle vara lätt att avfärda detta! Omslag, sound, gitarrljud, estetik och rubbet är redan gjort av klassiska band som dinosaur jr, teenage fanclub, lemonheads och pavement. Yuck har i princip inget eget, men det är välgjort, de har god smak och de har hejdundrade låtar. Vilket är nog så viktigt.
Yuck – Georgia
21. Loney Dear – Hall Music
Inte lika mångfasetterad skiva som föregångaren Dear John. Möjligen är det ett jämnare och mer sammanhållet album. Loney Dear gör tillsammans med deportees den mest stämmningsfulla, intelligentaste och vackraste popmusiken i Sverige och troligtvis i hela världen
20.Deportees – Islands & Shores
Räknade helt ut det här bandet på sin debut. Nu lägger jag mig platt. Jag inser att deportees gör tillsammans med loney dear den mest stämmningsfulla, intelligentaste och vackraste popmusiken i Sverige och troligtvis i hela världen
Deportees – A Heart Like Yours In A Time Like This
