Har min i-phone på lagning. Vilket minskar möjligheten till att lyssna på ny musik utan jag passade på att plocka fram lite gammal vinyl. Jag lyssnar annars mest på ny musik och har nästan alltid gjort. För den sakens skull är jag inte historielös utan är lycklig ägare till ett drygt dussin plattor med
Neil Young som man inte kan klara sig utan. Är stor älskare av
Velvet underground som är fundamentet för all bra musik, även
David Bowie, Bob Dylan och
Bruce Springsteen tar stor stor plats i skivhyllan.Häromåret köpte jag upp mig en försvarlig samling av new wave, så om man bläddrar i vinylbackarna framstår jag som nästan 10år äldre än jag är. Så har det inte alltid varit, som tonåring var jag länge nästan helt historielös. Sedan blev 77-punken ett år noll, inget före men allt efter. Detta utvidgades till punkens influenser som nuggetsboxen, velvet undergound och
the stooges. Sedan kom Neil Young in i mitt liv via
dinosaur Jr, Bowie via
Suede osv. Alltså det som är hett i samtiden får mig att öppna ögonen för 60- och 70-talet.
Detta var några skivor som spisades under helgen. smakprov från skivorna hittas som vanligt i den här spellistan:
Musicasilikeit.retro
David Bowie – Hunky Dory
Ett fantastiskt album och en höjdpunkt i Bowies karriär. David Bowies album från 70-talet är nog den bästa svit som nånsin har gjorts under rockhistorien. Få artister har lyckats hoppa så mellan många olika genrers och få så många efterföljare. Jag undviker nämna namn men det går säkert referera till David Bowie hos 75% av mina favoritband. Han är bra i alla format, men det är på vinyl som den riktiga albumkänslan infinner sig.
Tom Waits – Frank's Wild Years
En annan gigant som jag inte lyssnat riktigt lika mycket på som David Bowie. Men tänk amerikanska lo-fi/indie band som
Modest Mouse, Wolf parade, Woven hand och
M Ward utan Tom Waits.
Annars är min personliga favoritplatta Rain Dogs
, den här helgen kände jag för att bekanta mig mer med den är plattan från 1987
.
Bruce Springsteen & The E Street Band – The River
Sent i livet insåg jag Bruce Springsteens storhet. Som en ung och dum och inne på synthpop, postpunk och sedemera indiepop var Springsteen en angelägenhet för kompisarnas pappor (min pappa lyssnade på jazz) och möjligen Mona Sahlin. Det var först efter min 35års dag med medföljande medelåldersnojor och ångest som jag snubblar över Springsteen. Äntligen drabbade denna musiken mig på riktigt och dess storhet blev desto mer övertygande på begagnade vinyler för några fjuttiga tior. Underbart att upptäcka en helt ny artist med 30årig karriär bakom sig, det finns så mycket att upptäcka. Just därför har jag bestämt att även andra klassiska band som pink floyd, beatles och beach boys får hitta till mig och inte tvärtom. Jag har liksom hela livet framför mig att upptäcka ny och gammal musik, lite måste jag spara på. Precis David Bowie så låter det så otroligt mycket bättre på LP. The River är anske inte bästa skivan men mest typiskt, det är livsbejakande, amerikansk arbetarklassromantik och en massa bilar.
Eldkvarn – Kungarna Fran Broadway
Läste Pluras bok "en resa genom ensamheten". Otroligt bra bok om en livsnjutande man med självdistans och humor. Den största behållningen är hur passionerat han beskriver hur man på bästa sätt tillagar en tjälknöl med rotmos för att i korta ordalag ta upp senaste turnén eller skilsmässan. Sedan torskar han vid 60år på kokain och får fotboja förra året. Samtidigt som han bli folkkär som TV-kock med blottad isterbuk med cigg i mungipan. En imponerande bedrift av en karl med flätat hår. Jag kommer nog aldrig samma upplevelse av Eldkvarn hur än Håkan Hellström och min kompis Håkke hävdar deras storhet. Jag brukar ta fram den skiva ibland och varje gång jag som jag lyssnar inser att detta är inte för min generation utan jag har
säkert! och
Håkan Hellström. Bra skiva i sin genre och många bra låtar som öppningsspåret och "efter floden"
David Bowie – Scary Monsters
Är på väg in i årets första Bowie-fas
