Hur Fleet Foxes följer upp ett mästerverk!

Fleet Foxes – Helplessness Blues

Den stora anledningen till att jag har en blogg är att hylla albumformatet. Jag älskar verkligen sammansatta album där helheten är viktigare än delarna (låtarna). Att låta lyssnadet få tid och låta mig komma i en viss stämmning. Det är möjligt att jag går tvärs med denna allmänna trenden då lyssnadet baseras på låtlistor och i-tunes bibliotek. Det är ínte heller något som är typiskt för mitt lyssnade av musik utan det är först på senaste åren som jag har börjat föredra låtar framför enskilda låtar. Varför det blivit så är för min del att ju mer snuttifierat och tillgänglig musiken blir desto mer söker jag efter helheten och vill låta lyssnadet få ta TID.

Skulle någon fråga mig vilket som är den bästa skiva kommit på senaste fem åren skulle jag ganska snart säga fleet foxes debut. Skulle jag få frågan om de bästa skivorna nånsin skulle jag snart komma fram till Fleet Foxes. Det är ett album som har allt som jag efterfrågar vad gäller ett unikt sound, atmosfär och en spännande helhet. Fantastiska låtar, melodier och stämsång. Som alla bra skivor har den något som irriterade mig inledningsvis och det var att den överväldigande stämsången var så soft så trots allt skägg så kändes det pojkband med hippievibbar. Vilket omöjligt kan vara en bra kombination men det är det uppenbarligen att det funkar i det här fallet. För efter ett hårt festande under way out west 08 så dominerade fleet foxes mitt lyssnade totalt. Den har också många personliga minnen kopplade till sig eftersom det var den musik jag och min fru lyssnade mest på under den viktiga perioden i livet då man blir föräldrar för första gången. 

Det borde alltså vara en omöjlig skiva att följa upp, det går liksom inte toppa allt detta. Efter en dryg vecka med helplessness blue så är det klart för mig uppföljaren kommer stå sig bra jämte debuten. Melodierna sitter som en smäck, det ringer örorna på mig och under senaste veckan visar räknaren på last.fm att jag har lyssnat på skivan femton gånger. Sedan få framtiden utvisa vilken av dessa skivor jag föredra om 5år.
Fleet Foxes – Battery Kinzie
Fleet Foxes – Montezuma

Patti Smith får polarpriset

I morse tänkte jag att när jag blir ledig i sommer ska jag fira med att sätta mig på balkongen och äntligen ta och läsa hennes extremt prisade biografi och lyssna mig genom hennes discografi. När jag åkte hem så mötes jag av beskedet att hon får polarpriset, som annars inte bruka välja så värst intressanta pristagare (vilket inte är detsamma som dåliga, jag gillar faktiskt Dylan). Glädjande att de äntligen har hittat fram till 70-talet och Patti Smith var och är osannolikt cool. Trots några skivor i hyllorna har jag inte lyssnat så mycket, men förstått att utan Patti inget Sonic Youth, ingen PJ Harvey, inget Pixies och knappt nån annan bra alternativrock heller.

Patti Smith Group – Rock N Roll Nigger

Patti Smith Group – Gloria: In Excelsis Deo

Fleet Foxes nya på spotify!

Förväntningar är höga. När jag lyssnat lite mer så ska jag skriva några rader om dessa skäggiga ynglingar.

Till dess!
Fleet Foxes – Helplessness Blues

R.I.P Polly Styrene

Jag har haft mina perioder som jag varit nere med 77-punken. På senare tid är det nog X Ray Spex det band jag föredrar mest från denna guldålder . Deras enda album germfree adolescents är helt fantastiskt och är något så ovanligt som en punkskiva som känns hypermodern i alla tider. Dessutom var det en trogen partystarter på smålands nation i Lund. Det känns därför väldigt sorgligt att läsa att Poly Styrene har lämnat oss alldeles för tidigt. Jävla Cancer!  En runa från Expressen där Jan Gradvall skriver allt jag vill säga om Polly Styrenes inflytande på modern musik
http://pitchfork.com/news/42327-rip-poly-styrene/
J
X-Ray Spex – Oh Bondange! Up Yours!

X-Ray Spex – Germ Free Adolescents

Påfyllning av spellistan till påsken

Påfyllning av min spellista till påskhelgen med en massa skön musik. music as I like it 2011


The National – Think You Can Wait (from the Film Win Win)

The National är inte bara i en ständig formtopp, de är väldigt produktiva. Här är en ny singel från kanske vår tids bästa rockband.

The Bell – Whatever Did You Say?

Har inget som helst försvar mot musik som görs av kompisar (Hej Nicklas!). Tycker alltid att det är helt fantastiskt. The bell är dock fantastiska på ett rent objektivt plan. Jag har heller ingen motståndskraft mot band som försöker ta det bästa från the Cure, Depeche Mode och New Order. The Bell har inte bara bra musiksmak, utan de har fantastiska melodier, bra produktion och en stark sångare. Detta bör de uppmärkasammas för. Vilket man gör i USA. Nu tycker jag nog att de dags för the bell att uppmärksammas på hemmaplan.

Katharina Nuttall – Stripped

Som alla synthare strax under fyrtio förstår är det en cover på depeche mode. En fantastiskt låt och en tolkning som tillför nåt nytt, så bra covers ska vara.

Holy Ghost! – Wait And See

En liten floorfiller för alla 80-tals nostalgiker.

The Kills – Satellite
Har alltid tänkt ge den här duon en chans, de ger ut en massa skivor och verka bli bättre och bättre
Fredrik – Rites of Spring
Ett malmöband som jag inte känner, men har svårt att värja mig emot detta.
TV On The Radio – Caffeinated Consciousness
Låtarna wolf like me och staring at the sun är två av mina favoritlåtar som var med på den första och andra skivan. Utöver dessa fantastiska låtar kan jag tycka att det blir lite jobbigt i längden. Nu har deras fjärde platta kommit ut samtididigt som jag möts av den tragiska nyheten att en av medlemmarna avlidit i cancer. Efter en snabb lyssning fastnade jag för Caffeinated Consciousness som håller måttet.

The Pains Of Being Pure At Heart – Heart In Your Heartbreak
Fastnade nästan lika mycket för deras debut som nyligen hyllade crystal stilts. Jag tröttnade lite efter en ganska seg spelning på malmöfestivalen. Den nya skivan har jag inte riktigt hunnit lyssna på, men som vanligt är de bäst när de låter som popsicle.
Emerald Park – Reality Bites
På releasepartyt med the bell träffade jag Frans som jag har jobbat med på Skolverket, men också druckit många öl med. Han spelar gitarr i Emerald Park och jag kan inte värja mig mot det här heller.
Vivian Girls – Take It As It Comes
Gillar nog idén med det här bandet än musiken, men här gör de en sextiotalsdoftande låt med cool pratsång som ger mig mersmak.
Beth Ditto – I Wrote The Book
Världens coolaste sångerska, åtminstone live, gå solo i discoland.

The Head And The Heart – Lost In My Mind
The Head And The Heart – Winter Song
Ännu mer melodiskt indiefolk från Sub Pop. Nej den kvoten går aldrig att fylla.

The Vaccines – We're Happening
Brittiska pophajper går inte värdera förrän man frivilligt lyssnar på det mer än en gång. På väg hem från jobbet insåg jag att det var det jag behövde i mitt liv när solen sken och påsklovet väntade. Årets feel good-skiva.

Peter Bjorn & John – Second Chance

Solongsberusad swindie i jeans och T-shirt år 2011.

Crystal Stilts är denna veckas skiva

Crystal Stilts – In Love With Oblivion

Tänk er rejäl dos velvet underground med lite inslag av 13th floor elavators och en gnytta orgelrock från the doors. Fortsätt genom rockhistorien och stanna upp vid postpunken där du tar in Ian Curtis på sång. För att stanna i det sena 80-talet med att toppa av anrättningen med en rejäl dos the jesus and the mary chain kring darklands. Sedan ger man helt enkelt fan i att ta intryck av någon nyare musik eller annan musik överhuvudtaget. Precis så lät Crystal stilts första skiva och precis så låter deras andra skiva. När Crystal Stilts första skiva kom hösten 2008 så slog den ner som en bomb i mitt liv och uppföljaren känns efter några lyssningar som minst lika angelägen. Alla som känner mig och min smak kanske inte blir förvånade med tanke på ovan referenser, men faktum är att det är ett väl beprövat och minst sagt slitet koncept. Men det här bandet gör de bättre än de flesta andra, musiken känns och berör verkligen mig på riktigt. De undviker de värsta klicheerna och har en fantastisk ljudbild som både är pampigt och minimalistiskt. Det är en bedrift att göra två mer eller mindre identiska plattor med ett slitet koncept och få mig ner i brygga av glädjefnatt båda gångerna.

Crystal Stilts – Flying into the Sun
Crystal Stilts – Precarious Stair

Veckans skiva

Timber Timbre – Creep On Creepin' On

Timber Timbre – Black Water