fredag 10 juni 2011
Det Vackra Livet "Viljan"
Borde gilla detta och det är en catchy poplåt, men lite för svulstig för min smak. Däremot ledde den fram till Reeperbahns låt med namnet det vackra livet, som jag inte hört tidigare men är det bästa jag hört nånsin av reeperbahn.Reeperbahn – Det vackra livet
torsdag 9 juni 2011
Påfyllning av music as I like 2011
Efter några veckor av lågsäsong med musikbloggandet är det dags för att fylla upp i spellistan för nu har det hänt en massa saker. Låter finner ni som vanligt på music as I like it 2011
My Morning Jacket – Circuital
My morning jacket borde vara ett band som passa mig hand i handske. Skäggiga amerikaner som spelar rock med Neil Young som ledstjärna med större inspiration och glöd en de flesta. Problemet är att jag missade de första albumen på 2000-talet. Sedan har jag haft svårt för att fastna för det hyllade rotrockiga Z och jag gillade verkligen inte den funkiga och spretiga evil urges. Den nya Circuital tycker jag de mer gör skäl för sitt goda rykte. Jag fastnar för det pampiga inledningsspåret Victory Dance.
Wonderful (The Way I Feel) är balladen som inte Band of horses fick till på sin senaste skiva och Outta My System är oemotståndlig rotrockig powerpop.
My Morning Jacket – Victory Dance
My Morning Jacket – Outta My System
My Morning Jacket – Wonderful (The Way I Feel)
This Is Head – De Trop
Möllans finaste goes disco....
Kurt Vile – Smoke Ring For My Halo
Singer songwriters är en svår genre, det finns sorgsna män med gitarrför många och få är värda att bry sig om. Den här killen har nåt som gör att jag återkommer och jag vet faktiskt inte varför.
Kurt Vile – Runner Ups
Kurt Vile – Jesus Fever
Death Cab for Cutie – Codes and Keys
Indiehjältarna balanserar som vanligt mellan det mästerliga och tradiga. Lägstanivån är hög som vanligt men topparna som sound of settling och soul meets body svåra att urskilja. Jag gillar medryckandet malandet i Doors Unlocked And Open och arenarökaren St. Peter's Cathedral. Två olika sidor av DCFC år 2011.
Death Cab for Cutie – St. Peter's Cathedral
Death Cab for Cutie – Doors Unlocked And Open
Thurston Moore - Demolished Thoughts
Thurston pluggar ur förstärkarna och plockar in stråkar av klassiskt Nick Drake-snitt. Trots detta låter det väldigt mycket som man känner Thurston Moore från Sonic youth. Sannolikt ett av årets bästa skivor och en kille med akustisk gitarr värd att bry sig om!
Thurston Moore – Benediction
Thurston Moore – Mina Loy
Yuck – Yuck
Musik som känns som en festivalfylla från 1995. Klassisk gitarrock med dinosaur Jr och teenage fanclub som ledstjärnor. Musik som betydde otroligt mycket för i mitten av 90-talet, vilket jag visade med denna spellista. Yucks skulle kunna varit ett valfritt svenskt slackerpop band från Sverige på 90-talet. Som exempelvis växjöbandet Wagon
Yuck – Get Away
Yuck – Georgia
My Morning Jacket – Circuital
My morning jacket borde vara ett band som passa mig hand i handske. Skäggiga amerikaner som spelar rock med Neil Young som ledstjärna med större inspiration och glöd en de flesta. Problemet är att jag missade de första albumen på 2000-talet. Sedan har jag haft svårt för att fastna för det hyllade rotrockiga Z och jag gillade verkligen inte den funkiga och spretiga evil urges. Den nya Circuital tycker jag de mer gör skäl för sitt goda rykte. Jag fastnar för det pampiga inledningsspåret Victory Dance.
Wonderful (The Way I Feel) är balladen som inte Band of horses fick till på sin senaste skiva och Outta My System är oemotståndlig rotrockig powerpop.My Morning Jacket – Victory Dance
My Morning Jacket – Outta My System
My Morning Jacket – Wonderful (The Way I Feel)
This Is Head – De Trop
Möllans finaste goes disco....
Kurt Vile – Smoke Ring For My Halo
Singer songwriters är en svår genre, det finns sorgsna män med gitarrför många och få är värda att bry sig om. Den här killen har nåt som gör att jag återkommer och jag vet faktiskt inte varför.
Kurt Vile – Runner Ups
Kurt Vile – Jesus Fever
Death Cab for Cutie – Codes and Keys
Indiehjältarna balanserar som vanligt mellan det mästerliga och tradiga. Lägstanivån är hög som vanligt men topparna som sound of settling och soul meets body svåra att urskilja. Jag gillar medryckandet malandet i Doors Unlocked And Open och arenarökaren St. Peter's Cathedral. Två olika sidor av DCFC år 2011.
Death Cab for Cutie – St. Peter's Cathedral
Death Cab for Cutie – Doors Unlocked And Open
Thurston Moore - Demolished Thoughts
Thurston pluggar ur förstärkarna och plockar in stråkar av klassiskt Nick Drake-snitt. Trots detta låter det väldigt mycket som man känner Thurston Moore från Sonic youth. Sannolikt ett av årets bästa skivor och en kille med akustisk gitarr värd att bry sig om!
Thurston Moore – Benediction
Thurston Moore – Mina Loy
Yuck – Yuck
Musik som känns som en festivalfylla från 1995. Klassisk gitarrock med dinosaur Jr och teenage fanclub som ledstjärnor. Musik som betydde otroligt mycket för i mitten av 90-talet, vilket jag visade med denna spellista. Yucks skulle kunna varit ett valfritt svenskt slackerpop band från Sverige på 90-talet. Som exempelvis växjöbandet Wagon
Yuck – Get Away
Yuck – Georgia
onsdag 11 maj 2011
Hur Fleet Foxes följer upp ett mästerverk!
Fleet Foxes – Helplessness Blues
Den stora anledningen till att jag har en blogg är att hylla albumformatet. Jag älskar verkligen sammansatta album där helheten är viktigare än delarna (låtarna). Att låta lyssnadet få tid och låta mig komma i en viss stämmning. Det är möjligt att jag går tvärs med denna allmänna trenden då lyssnadet baseras på låtlistor och i-tunes bibliotek. Det är ínte heller något som är typiskt för mitt lyssnade av musik utan det är först på senaste åren som jag har börjat föredra låtar framför enskilda låtar. Varför det blivit så är för min del att ju mer snuttifierat och tillgänglig musiken blir desto mer söker jag efter helheten och vill låta lyssnadet få ta TID.
Skulle någon fråga mig vilket som är den bästa skiva kommit på senaste fem åren skulle jag ganska snart säga fleet foxes debut. Skulle jag få frågan om de bästa skivorna nånsin skulle jag snart komma fram till Fleet Foxes. Det är ett album som har allt som jag efterfrågar vad gäller ett unikt sound, atmosfär och en spännande helhet. Fantastiska låtar, melodier och stämsång. Som alla bra skivor har den något som irriterade mig inledningsvis och det var att den överväldigande stämsången var så soft så trots allt skägg så kändes det pojkband med hippievibbar. Vilket omöjligt kan vara en bra kombination men det är det uppenbarligen att det funkar i det här fallet. För efter ett hårt festande under way out west 08 så dominerade fleet foxes mitt lyssnade totalt. Den har också många personliga minnen kopplade till sig eftersom det var den musik jag och min fru lyssnade mest på under den viktiga perioden i livet då man blir föräldrar för första gången.
Det borde alltså vara en omöjlig skiva att följa upp, det går liksom inte toppa allt detta. Efter en dryg vecka med helplessness blue så är det klart för mig uppföljaren kommer stå sig bra jämte debuten. Melodierna sitter som en smäck, det ringer örorna på mig och under senaste veckan visar räknaren på last.fm att jag har lyssnat på skivan femton gånger. Sedan få framtiden utvisa vilken av dessa skivor jag föredra om 5år.
Fleet Foxes – Battery Kinzie
Fleet Foxes – Montezuma
Den stora anledningen till att jag har en blogg är att hylla albumformatet. Jag älskar verkligen sammansatta album där helheten är viktigare än delarna (låtarna). Att låta lyssnadet få tid och låta mig komma i en viss stämmning. Det är möjligt att jag går tvärs med denna allmänna trenden då lyssnadet baseras på låtlistor och i-tunes bibliotek. Det är ínte heller något som är typiskt för mitt lyssnade av musik utan det är först på senaste åren som jag har börjat föredra låtar framför enskilda låtar. Varför det blivit så är för min del att ju mer snuttifierat och tillgänglig musiken blir desto mer söker jag efter helheten och vill låta lyssnadet få ta TID.
Skulle någon fråga mig vilket som är den bästa skiva kommit på senaste fem åren skulle jag ganska snart säga fleet foxes debut. Skulle jag få frågan om de bästa skivorna nånsin skulle jag snart komma fram till Fleet Foxes. Det är ett album som har allt som jag efterfrågar vad gäller ett unikt sound, atmosfär och en spännande helhet. Fantastiska låtar, melodier och stämsång. Som alla bra skivor har den något som irriterade mig inledningsvis och det var att den överväldigande stämsången var så soft så trots allt skägg så kändes det pojkband med hippievibbar. Vilket omöjligt kan vara en bra kombination men det är det uppenbarligen att det funkar i det här fallet. För efter ett hårt festande under way out west 08 så dominerade fleet foxes mitt lyssnade totalt. Den har också många personliga minnen kopplade till sig eftersom det var den musik jag och min fru lyssnade mest på under den viktiga perioden i livet då man blir föräldrar för första gången.
Det borde alltså vara en omöjlig skiva att följa upp, det går liksom inte toppa allt detta. Efter en dryg vecka med helplessness blue så är det klart för mig uppföljaren kommer stå sig bra jämte debuten. Melodierna sitter som en smäck, det ringer örorna på mig och under senaste veckan visar räknaren på last.fm att jag har lyssnat på skivan femton gånger. Sedan få framtiden utvisa vilken av dessa skivor jag föredra om 5år.
Fleet Foxes – Battery Kinzie
Fleet Foxes – Montezuma
tisdag 3 maj 2011
Patti Smith får polarpriset
I morse tänkte jag att när jag blir ledig i sommer ska jag fira med att sätta mig på balkongen och äntligen ta och läsa hennes extremt prisade biografi och lyssna mig genom hennes discografi. När jag åkte hem så mötes jag av beskedet att hon får polarpriset, som annars inte bruka välja så värst intressanta pristagare (vilket inte är detsamma som dåliga, jag gillar faktiskt Dylan). Glädjande att de äntligen har hittat fram till 70-talet och Patti Smith var och är osannolikt cool. Trots några skivor i hyllorna har jag inte lyssnat så mycket, men förstått att utan Patti inget Sonic Youth, ingen PJ Harvey, inget Pixies och knappt nån annan bra alternativrock heller.
Patti Smith Group – Rock N Roll Nigger
Patti Smith Group – Gloria: In Excelsis Deo
måndag 2 maj 2011
Fleet Foxes nya på spotify!
Förväntningar är höga. När jag lyssnat lite mer så ska jag skriva några rader om dessa skäggiga ynglingar.
Till dess!
Fleet Foxes – Helplessness Blues
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)