Hur Fleet Foxes följer upp ett mästerverk!

Fleet Foxes – Helplessness Blues

Den stora anledningen till att jag har en blogg är att hylla albumformatet. Jag älskar verkligen sammansatta album där helheten är viktigare än delarna (låtarna). Att låta lyssnadet få tid och låta mig komma i en viss stämmning. Det är möjligt att jag går tvärs med denna allmänna trenden då lyssnadet baseras på låtlistor och i-tunes bibliotek. Det är ínte heller något som är typiskt för mitt lyssnade av musik utan det är först på senaste åren som jag har börjat föredra låtar framför enskilda låtar. Varför det blivit så är för min del att ju mer snuttifierat och tillgänglig musiken blir desto mer söker jag efter helheten och vill låta lyssnadet få ta TID.

Skulle någon fråga mig vilket som är den bästa skiva kommit på senaste fem åren skulle jag ganska snart säga fleet foxes debut. Skulle jag få frågan om de bästa skivorna nånsin skulle jag snart komma fram till Fleet Foxes. Det är ett album som har allt som jag efterfrågar vad gäller ett unikt sound, atmosfär och en spännande helhet. Fantastiska låtar, melodier och stämsång. Som alla bra skivor har den något som irriterade mig inledningsvis och det var att den överväldigande stämsången var så soft så trots allt skägg så kändes det pojkband med hippievibbar. Vilket omöjligt kan vara en bra kombination men det är det uppenbarligen att det funkar i det här fallet. För efter ett hårt festande under way out west 08 så dominerade fleet foxes mitt lyssnade totalt. Den har också många personliga minnen kopplade till sig eftersom det var den musik jag och min fru lyssnade mest på under den viktiga perioden i livet då man blir föräldrar för första gången. 

Det borde alltså vara en omöjlig skiva att följa upp, det går liksom inte toppa allt detta. Efter en dryg vecka med helplessness blue så är det klart för mig uppföljaren kommer stå sig bra jämte debuten. Melodierna sitter som en smäck, det ringer örorna på mig och under senaste veckan visar räknaren på last.fm att jag har lyssnat på skivan femton gånger. Sedan få framtiden utvisa vilken av dessa skivor jag föredra om 5år.
Fleet Foxes – Battery Kinzie
Fleet Foxes – Montezuma

Patti Smith får polarpriset

I morse tänkte jag att när jag blir ledig i sommer ska jag fira med att sätta mig på balkongen och äntligen ta och läsa hennes extremt prisade biografi och lyssna mig genom hennes discografi. När jag åkte hem så mötes jag av beskedet att hon får polarpriset, som annars inte bruka välja så värst intressanta pristagare (vilket inte är detsamma som dåliga, jag gillar faktiskt Dylan). Glädjande att de äntligen har hittat fram till 70-talet och Patti Smith var och är osannolikt cool. Trots några skivor i hyllorna har jag inte lyssnat så mycket, men förstått att utan Patti inget Sonic Youth, ingen PJ Harvey, inget Pixies och knappt nån annan bra alternativrock heller.

Patti Smith Group – Rock N Roll Nigger

Patti Smith Group – Gloria: In Excelsis Deo

Fleet Foxes nya på spotify!

Förväntningar är höga. När jag lyssnat lite mer så ska jag skriva några rader om dessa skäggiga ynglingar.

Till dess!
Fleet Foxes – Helplessness Blues