Vilket är årets Xx (2009), glasvegas, crystal stilts och fleet foxes (2008)... Det är något speciellt med debutskivor som lyckas bevisa att det fortfarande görs bra musik och fyller i en okänd lucka i ens personliga popvärld. Musik som ibland är världsbäst ett fåtal månader (glasvegas) och ibland något som håller i åratal (fleet foxes). Oavsett fyller det ett viktigt värde för mig, det är denna kick som driver mig till att lyssna på ny musik och inte bara hänfalla till 80- och 90-tals nostalgi som the Stone roses, Pavement, the Cure och Ride.
Över till kategorisering av debutalbum och mitt intresse av ny och ofta till en början någorlunda okänd musik så beror det på att det är roligt att följa nya band men också säger nått om de trender som råder inom indievärlden. Det är helt klart att nästan alla bra debutalbum har olika kopplingar till 80-talet – men på olika sätt. Ett undantag är tidigare nämnda
Avi Buffalo som verkar främst inspireras av skäggiga män från 70-tal, 90-tal och 00-tal.
This is head – 0001
Denna skivan är kanske den i denna samling plattor bäst lever upp till kriteriet att fylla en lycka i min skivsamling (eller i-tunes biblioteket alt spotifyfavoriter). Det är minimalistiskt, melodiskt och rytmiskt på ett sätt som jag verkligen gillar. This is head är lokalt för mig. De är från Malmö och rör sig kring möllan och skivbutiken
rundgång. . Det lokala känns alltid lite mer än annan musik. De har mycket krautinfluenser och inget kan kännas mer Malmö/möllan än just kraut. Detta är också ett skäl till att det känns så betydelsefullt, ett annat malmöbaserat band
MF/MB/ sa i en intervju att de flyttade till Malmö just för att Radio dept och Fine Arts showcase höll till där. Radio dept var möllans finaste 2003, this is head är hetast 2010 och inspirerar massa andra lokala band. Var finns 80-talet hos this i head då? Jo, att de påminner lite i sina mest publikfriande stunder om tidiga U2, tidiga simple minds och ultravox varav av de två sistnämnda var ganska krautinfuerade innan de blev stadiumrockare. Kopplingen är kanske inte solklar eftersom this is head har en egen stil, men det finns beröringspunkter.
Twin Shadow – forget
Denna skiva har jag lyssnat mycket på sista tiden. Detta är skivan som är slickt produserad, mestadeles elektronisk pop som väldigt ofta andas andra halvan av 80-talet. Kanske den sämsta tiden i musikhistorien, tro mig. Det gör inte så mycket eftersom det oftast låter som det bästa från denna mörka tid. Ena stunden låter det
depeche mode, ibland sjungs det som
Morrissey och även
new order kan anas. När det är som sämst låter det som tears for fears. Låtarna är överlag mycket bra och ger utan tvekan mersmak. Sen att mannen bakom är svart, bor i Miami och född i dominicanska republiken gör det hela sämre när musiken låter kritvit, svartklädd, regnig och brittisk arbetarklass.
Twin Shadow - castles in the snow
Zola Jesus – Stridulum II
Elektroniskt musik med skönsjungande vokalissa på endast 21år. Det är ganska avantgardiskt och experimentell musik men ändå mycket lättillgängligt som kan jämföras med
Björk och
Fever Ray med ett stråk av 80-tals goth av typen
siouxsie & the banchees. Detta är antagligen den artist i samlingen som har störst chans att bli megastor av typen
Joanna Newson har sin harpa,
Regina Spector sitt piano och Zola Jesus har sin styrka att hon kan få gothinfluenser bli något positivt. En inte pjåkig insats!
Zola Jesus – Sea Talk
Warpaint – the fool
Warpaint är tydligen hajpade på musikbloggarna. Jag tycker det är välförtjänt eftersom det kan vara den här skivan jag kommer fortsätta lyssna på mest av årets debuter. Det är drömsk musik som är lite psykedeliskt med lite uppfriskande inslag av elektronik och oväsen. Men för det mesta är det långsamt, vackert och bra låtar. Detta påminner mig också mycket om mitten av 80-talet med band
Cocteau Twins, D
ead can dance och Galaxie 500. Band som jag inte lyssnat speciellt mycket på eftersom jag alltid tyckt att det är sövande och trist musik. Allt har tydligen sin tid och med en barnvagn på en kyrkogård i Malmö sitter detta fint.
Warpaint – Undertow
Wild nothing – Gemini
1986 gick jag bara i sjätte klass och var väldigt ovetande om NME legendariska kassett
C86. Jag lyssnade mest på tidstypiska band och från den tiden är det nog bara
depeche mode,
indochine och
human league jag fortfarande gillar.
Jag visste inget om
the smiths och den bunt av skramliga gitarrband på små indie-etiketter som slog genom då.
Wild Nothing påminner en del om vissa av dessa band som
the pastels, tidiga
primal scream och
house of love (som i fantastiska chinatown). Lite elakt skulle det också påstå att det låter som valfritt band som repade på mejeriet 1994, det kan dock tas som en komplimang. Mesigt med mycket reverb, lite definitionen på indiepop. Jag kanske inte gå ner i brygga av upphetsning. Det är ganska bra och växer för varje lyssning. Sedan var det en mycket trevlig tillställning när de spelade på debaser i somras, men då var det nog sällskapet som gjorde kvällen.
Wild Nothing – Summer Holiday
The Drums - The Drums
The Drums har i alla intervjuer noggrant förklarat att de gillar
orange juice, kraftwerk och girl groups från 60-talet. Orange juice är obegripliga för mig. The Drums är väl årets "bästa pop för stunden skiva " med klockrena refränger för indieklubbarna. Det är bästa dock att helt bortse från hajpen för det kan de inte riktigt leva upp till.
The Drums – Forever And Ever Amen
Bland nya amerikanska alternativa band så är det två som sticker ut - Deerhunter och No age. Och om No age är 00-talets sonic youth som brötar på med gitarrer och punkattityd, så är deerhunter ett nytt yo la tengo. Som väljer ett lägre tempo, mer varierat uttryckssätt men som ändå våga experimentera med sin musik.Lyssna på exempelvis första singeln Deerhunter – Helicopter. Det är en skiva som växer och för varje lyssning hittar jag nya favoritlåtar.
En skiva präglad av två självmord, kända om inte rentav vokalister, juridiska processer gentemot skivolag och David Lynch som deltagare i projektet gör att det bli lätt att glömma bort musiken. Skivan gästas av följande sångare/sångerskor och medkompositörer James Mercer ( The Shins), The Flaming Lips, Gruff Rhys (Super Furry Animals), Jason Lytle (Grandaddy ), Julian Casablancas (of The Strokes), Frank Black (The Pixies), Iggy Pop, Nina Persson (of The Cardigans), Suzanne Vega & Vic Chesnutt. Detta kan få en en tro att det rör sig om en samlingsskiva, men i realiteten är det ett av årets mest sammanhållna album. Visst är spännvidden stor med primalrock med Iggy Pop/ Frank Black, rena nära döden upplevelser till låtar med Vic Chestnut till elegant popmusik med Nina Persson.
Det finns en albumkänsla som påminner mig om Nick Cave & the bad seeds att det är som och ge sig ut på en resa som sätter drömmar och tankar igång. Musiken präglas av Sparklehorses säregna melodier och ljudbild som låter som Beatles och Tom Waits på tung medicinering. Vill främst framhålla låtarna med den alltid lika stabile Jason Lytle och den tragiskt bortgångne Chestnuts bidrag.
