Ska jag ge det där med musikblogg en chans igen?

Hej alla! För ca 10 år sedan startade jag den här bloggen med tanken att ha ett forum att kanalisera mitt musikintresse samt vässa skrivandet och lära mig att hantera en blogg.Idén kläcktes av mig utan var ett förslag av min fru som hejade och lärde mig att blogga. Min blogg bestod mest av tipsa musik via Spotify, vilket var logiskt då jag precis hade fått väldigt många följare på vissa av mina publika spellistor. Bloggen uppskattades av vissa kompisar men den fick väl ingen större spridning eller interaktivitet. Bloggen var något år en liten lekstuga för mig och efter tag så tröttnade jag musiknörderiet fick utlopp för genom att ta plats i juryn på poplistan och mitt bloggandet utvecklade jag vidare på min blogg "sociologi på gymnnasiet" som vände sig till lärare i nämnda ämne. Den blev en rejäl succé och jag har publicerat 250 -inlägg, har dagligen hundra besökare och den har öppnat upp för en yrkesmässig utveckling som jag aldrig hade anat. När mycket vatten runnit under broarna och jag känner att det finns mer tid till musik och jag har hela tiden i det närmaste dagligen satt ihop spotifylistor, jag köper till och från vinyl både nytt och gammalt då det faktiskt den enda konsumtion som kan skänka glädje och det är med detta i utgångspunkt jag vill blogga. Alltså min subjektiva upplevelse av söka, finna och lyssna på musik, alltså den glädje man kan känna när man som tonåring köpte alla Depeche Mode och New Order på releasedatumet. När jag fann skivor med Tom Waits; Happy Mondays och Nick Cave för 10kr styck på Skivesset i Malmö för drygt 10 år sedan och för inte tala om alla de astralresor det kan vara att upptäcka nya artister som senast då jag upptäckte Idles och Mitski på wayoutwest. Hur är det är möjligt? Den glädjen ska beskrivas och delas. Det går hålla på hur länge som helst att ge exempel, men då föregår jag för många tänkte blogginlägg. Jag kommer att experimentera med formatet för inläggen, men för närvarande tänker jag några återkommande kategorier som: 1. Albumklassikern: Det är en hyllning till albumformatet och är tänkt som lite längre utvikningar om ett album som betytt mycket personligen för mig och hur det står sig musikaliskt idag. Tanken är väl jag ska försöka komma bort från den typiska rocktidningskanonen, för hur många fler hyllningar till Unkwown pleasures behöver vi läsa? 2: Nostalgifyndet: Här har vi en skiva eller låt som har något nostalgisk värde för mig. 3. Loppisfyndet: Alltså fynd genom idogt grävande i skivbackar både i nutid och dåtid. Som sagt den enda konsumtion som kan ge mig lyckokickar! 4. Veckan spellista: En spellista som sammanfattar veckan med 20-låtar med 20 unika artister som jag vill att du ger en chans. Jag tänker att det ska vara listor med en viss röd tråd som en genre, år eller liknade. Jag kallar listorna för skattkistan! 5. Upptäckten: En ny upptäckt som vidgar vyerna, skänker välbehag eller rentav endast irriterar.

Dagens låt

https://open.spotify.com/track/7yMYqHqzye8vtyiHqdVlZw?si=uv24ikEbR4-U1fdyh3FGeA

Jakten på popsången med klackarna i taket

En lista där jag försöker samla låtar som vill få dig att dansa, spela luftgitarr, hångla och bete dig. I övrig lite för alla megahits som daft punk, feel good indie, indierock och många veteraner som Pet shop boys, depeche mode och Primal screan.

Den andra listan med årets låtar

Om förra listan var melankolisk och relativt jämn sammanställning, så är detta mer spretigt. Då den inleds med några partydängor som som Britta Persson som jag faktiskt upptäckt vi min sons beundran av Brittas insatser tillsammans med de fantastiska Bröderna Lindgren likaså gjorde M.I.A som är de "alternativas" egna Lady Gaga sin bästa låt sen paper planes. Sedan återkom alltmer Riot girls med Kathleen Hanna återkom med Juliet Ruin, då passa det sig med tre punkiga/postpunkiga låtarmed Pins, Savages och likasinnade könsföräddare. Sedan indiepopiga låtar som veronica falls och history of the apple pie. Sen har vi mer radiovänliga dängor med Neko Case och danska stjärnskottet Agnes Obei för att avsluta med elektroniska drömska låtar med warpaint och "I Break horses". Slutar med två mer experimentella låtar med the knife och krautiga danska Pinkunoizu. Den gemensamma nämnaren är att alla frontas med kvinnliga sångare, mest för att jag insett att stora delar av min skivsamling är lika mansdominerad som en valfri svensk bolagsstyrelse. Vet inte riktigt varför?  

Sammanställningen av årets hundra bästa låtar har börjat

Återuppliva för tillfället bloggen med att publicera fem spellistor med tjugo låtar från året. Alltså en låt per artist.

Varje lista ska hänga samman, denna första lista är det låtar som funkar vid de flesta sinnestillstånd och tillfällen som vid promenaden, tågresan och varför inte till nyårsdrinken. Däremot finns det inte så mycket att dansa till, skråla med eller spela luftgitarr till. Knappast traditionellt mainstream men absolut inte särskilt experimentellt eller utmanade. Kort och gott väldigt starka låtar från året som gått.

Jakten på popsångerna 2013 ( till nyårsdrinken)

jakten på popsången - ett smakprov

Jakten på popsången (ett smakprov med ett oklart tema)

Ride – Leave Them All Behind
Tänkte inleda med ett indieanthem utan dess like. Leave them all behind är fortfarande en fantastisk låt, Rides peak som fick mig att lyssna på shoegaze
My Bloody Valentine – When You Sleep
Fortsätter med anthems med shoegaze inslag
Slowdive – Waves
Lämna anthemsupplägget, men håller mig kvar i det drömska och shoegazescenen ca 90- 92.Köpte vinylen med denna ypperliga platta, som jag lite pinsamt först till fullo ser storheten på senare tid. Inte minst när jag söver min lilla dotter.
I Break Horses – Winter Beats
Fortsätter med drömska men hittar in in till nutid. Och genom återupptäckten av slowdive inser jag storheten i I Break Horses. En riktigt bra platta med en svensk duo
Cocteau Twins – Lorelei
Fastnade aldrig som tonåring för den introverta och drömska popen,var för rastlös, orkade inte lyssna... Ville dansa och festa. Nu har både smaken och hjärnan utvecklas, så har jag fastnat för Cocteau twins. Eller åtminstone deras klassiska treasure, som jag handlade in på vinyl häromåret.
The Magnetic Fields – California Girls
Råkade lyssnade mycket på senare års magnetic fields på midsommarafton. Fantastiska låtar även om jag mest lyssnat på 69 love songs.
Maps – Vicissitude
Tillbaka till shoegaze, men i elektronisk tappning. Bra ny platta med ett av de bästa artisterna på senare år... Ges ut på mute som annars är hemvist åt...
Depeche Mode – Shake The Disease - Live 1988
En av deras bästa låtar som faktiskt växer i liveversionen
Kraftwerk – Radioactivity - 2009 Digital Remaster
Råkade tänka på att Kraftwerks radioactivity är den skiva som på något sätt är startskottet på den våg av minimalsynth som jag snöat in på senare år. Då tonåringar med begränsat analogteknik spelade in i dystopiska och kyliga popsånger i sovrummen. Kolla upp skivbolaget Minimal Wave som återutger dessa små rariteter
Grimes – Genesis
Electropop som knäckte på way out west.
The Knife – We Share Our Mother's Health
Liksom The Knife
Heaven 17 – (We Don't Need This) Fascist Groove Thang
Tänk om the knife skulle göra cover på den funkiga synthklassiker eller ännu hellre Robyn. Skulle nästan driva ut Jimmie Åkesson med anhang ur Riksdagshuset. Åtminstone i mina drömmar!
Dirty Beaches – Lord Knows Best
 Minamalism och psykadelica,
The xx – Try

New Order – Age Of Consent
The XX och New order passar liksom ihop
The Cure – Plainsong
Sluta aldrig lyssna på disintegration!!
Mercury Rev – Opus 40
Inser att jag har alltid hatat begreppet psykadelika, men hälften av mitt lyssnade taggas som psykadelika. Så jag lägger några sinnesutvidgadande poplåtar
The Flaming Lips – Brainville
Det är ju det att jag är en ren popmänniska, men gärna vill ha något mer som skaver, irritera eller helt enkelt ballar ur. Som när Flaming lips är som bäst
Tame Impala – Music To Walk Home By
Men det arvet förvaltas och utvecklas bästa av Tame Impala, detta är den bästa ingångslåten till denna fantastiska skiva
The National – Slipped
Lämnar psykadelikan och avsluta med min favoritgrupp de senaste 7-8åren The National. Bandet som alltid bevisar att albumformatet inte är dött. Allt på årsbästa toppen utan att utveckla men förfina sitt sound lyckas de alltid förvåna

Jakten på popsången och en bloggs återkomst

Inser att det är mer en ett år sedan jag postade något i min musikblogg och i praktiken är det mer än ett och halvt år sen jag var aktiv. Förutom att jag inte hade tid p g a jobb, familj och inga egentliga läsare så tröttnade jag på konceptet att bara skriva om ny musik. Självklart inte att lyssna på ny musik utan att glädjen försvann när man fyllde spotify med nya album för att sen inte hinna lyssna på dem. Om jag fann något bra så lyssnade jag inte så mycket för sen måste jag lyssna på något annat. Flödet av ny och gammal musik blir snuttifierat och svåröverskådligt när merparten av allt lyssnade och delande sker över spotify. Ett typiskt I-landsproblem att utbudet är för bra, för billigt och för stort. Mitt 16års jag skulle aldrig förlåta en sån insikt, när jag vid den åldern jagade billiga plattor i skivbutikernas ofta skrala utbud. Men tidernas förändras... och så min blogg.

Ett nytt koncept, att återgå till att med jämna mellanrum publicera spellistor på temat Jakten på popsången.   Som blandar gammal med ny musik en behaglig C-90 längd på 20 låtar. Jag har en ambition att i högre grad reflektera kring innehållet på mina spellistor och ha ett mer eller uttalat tema, Here we go!