jakten på popsången - ett smakprov

Jakten på popsången (ett smakprov med ett oklart tema)

Ride – Leave Them All Behind
Tänkte inleda med ett indieanthem utan dess like. Leave them all behind är fortfarande en fantastisk låt, Rides peak som fick mig att lyssna på shoegaze
My Bloody Valentine – When You Sleep
Fortsätter med anthems med shoegaze inslag
Slowdive – Waves
Lämna anthemsupplägget, men håller mig kvar i det drömska och shoegazescenen ca 90- 92.Köpte vinylen med denna ypperliga platta, som jag lite pinsamt först till fullo ser storheten på senare tid. Inte minst när jag söver min lilla dotter.
I Break Horses – Winter Beats
Fortsätter med drömska men hittar in in till nutid. Och genom återupptäckten av slowdive inser jag storheten i I Break Horses. En riktigt bra platta med en svensk duo
Cocteau Twins – Lorelei
Fastnade aldrig som tonåring för den introverta och drömska popen,var för rastlös, orkade inte lyssna... Ville dansa och festa. Nu har både smaken och hjärnan utvecklas, så har jag fastnat för Cocteau twins. Eller åtminstone deras klassiska treasure, som jag handlade in på vinyl häromåret.
The Magnetic Fields – California Girls
Råkade lyssnade mycket på senare års magnetic fields på midsommarafton. Fantastiska låtar även om jag mest lyssnat på 69 love songs.
Maps – Vicissitude
Tillbaka till shoegaze, men i elektronisk tappning. Bra ny platta med ett av de bästa artisterna på senare år... Ges ut på mute som annars är hemvist åt...
Depeche Mode – Shake The Disease - Live 1988
En av deras bästa låtar som faktiskt växer i liveversionen
Kraftwerk – Radioactivity - 2009 Digital Remaster
Råkade tänka på att Kraftwerks radioactivity är den skiva som på något sätt är startskottet på den våg av minimalsynth som jag snöat in på senare år. Då tonåringar med begränsat analogteknik spelade in i dystopiska och kyliga popsånger i sovrummen. Kolla upp skivbolaget Minimal Wave som återutger dessa små rariteter
Grimes – Genesis
Electropop som knäckte på way out west.
The Knife – We Share Our Mother's Health
Liksom The Knife
Heaven 17 – (We Don't Need This) Fascist Groove Thang
Tänk om the knife skulle göra cover på den funkiga synthklassiker eller ännu hellre Robyn. Skulle nästan driva ut Jimmie Åkesson med anhang ur Riksdagshuset. Åtminstone i mina drömmar!
Dirty Beaches – Lord Knows Best
 Minamalism och psykadelica,
The xx – Try

New Order – Age Of Consent
The XX och New order passar liksom ihop
The Cure – Plainsong
Sluta aldrig lyssna på disintegration!!
Mercury Rev – Opus 40
Inser att jag har alltid hatat begreppet psykadelika, men hälften av mitt lyssnade taggas som psykadelika. Så jag lägger några sinnesutvidgadande poplåtar
The Flaming Lips – Brainville
Det är ju det att jag är en ren popmänniska, men gärna vill ha något mer som skaver, irritera eller helt enkelt ballar ur. Som när Flaming lips är som bäst
Tame Impala – Music To Walk Home By
Men det arvet förvaltas och utvecklas bästa av Tame Impala, detta är den bästa ingångslåten till denna fantastiska skiva
The National – Slipped
Lämnar psykadelikan och avsluta med min favoritgrupp de senaste 7-8åren The National. Bandet som alltid bevisar att albumformatet inte är dött. Allt på årsbästa toppen utan att utveckla men förfina sitt sound lyckas de alltid förvåna

Jakten på popsången och en bloggs återkomst

Inser att det är mer en ett år sedan jag postade något i min musikblogg och i praktiken är det mer än ett och halvt år sen jag var aktiv. Förutom att jag inte hade tid p g a jobb, familj och inga egentliga läsare så tröttnade jag på konceptet att bara skriva om ny musik. Självklart inte att lyssna på ny musik utan att glädjen försvann när man fyllde spotify med nya album för att sen inte hinna lyssna på dem. Om jag fann något bra så lyssnade jag inte så mycket för sen måste jag lyssna på något annat. Flödet av ny och gammal musik blir snuttifierat och svåröverskådligt när merparten av allt lyssnade och delande sker över spotify. Ett typiskt I-landsproblem att utbudet är för bra, för billigt och för stort. Mitt 16års jag skulle aldrig förlåta en sån insikt, när jag vid den åldern jagade billiga plattor i skivbutikernas ofta skrala utbud. Men tidernas förändras... och så min blogg.

Ett nytt koncept, att återgå till att med jämna mellanrum publicera spellistor på temat Jakten på popsången.   Som blandar gammal med ny musik en behaglig C-90 längd på 20 låtar. Jag har en ambition att i högre grad reflektera kring innehållet på mina spellistor och ha ett mer eller uttalat tema, Here we go!

90-tals revival, trött nostalgi eller nytändning?

90-tals revival, trött nostalgi eller nytändning?

Hur skulle reaktionen blivit om det var en skiva med ett gäng ynglingar på knappt 20år, då skulle sannolikt många tycka att det här fräscht och kidsen skakar liv i det sena 80-talet och tidigaste allra finaste indiepop.De kanske till och med skulle anses vara nydanande. Ett föga namnkunnigt gäng 40-åringar från en svensk småstad skulle bli avfärdade som trött nostalgi. När legendariska Easy som få anses som ett orginal i sammanhanget återkommer från glömskan och det förgångna med denna platta. Så kan jag konstatera att de aldrig låtit bättre, 1992 hade det varit en sensation. 2012 är det ett glatt och oväntat bra återseende

Ett livstecken med en mycket gammal låt

Samlingsskivor och Guided by Voices

Guided By Voices – The Best of Guided By Voices: Human Amusements At Hourly Rates

Samlingsskivor känns ofta totalt poänglösa i dessa tider av spellistor. På CD-skivans tid (känns skönt att en gång för alltid konstatera att CDn till hur det när föregånget) kunde jag ofta spara pengar och tid genom att ta genvägen via en samling istället för ett album. Idag vill jag hellre fånga albumet istället för att plocka enstaka hits.

Sen finns det undantagen som bekräftar regeln. Som den här samlingsskivan med  guided by voices. Ett band som tidvis gör den mest perfekta gitarrpopen som det går att tänkas sig. Men som existerat i närmare i hundra år och gett ut lika många album, med ökänd ojämn kvalitet. Så var börja man givetvis men denna fantastiska samling som äntligen får mig att omfamna Robert Pollards underbara värld.

Notera också att det finns väletablerat LoFi/indieband från staterna som jag upptäcker först nu. Nu är det bara och vänta på en lika bra samling med Sebadoh - som också är ojämna men som jag lyssnat mycket mer på under åren.


Guided By Voices – Echos Myron
Guided By Voices – Shocker In Gloomtown
Guided By Voices – Teenage FBI

Musicasilikeit.retro

Del 4 - Tio i topp 2011

Gott nytt år!
Topp 40 2011 (alla fyrtio smakproven samlade)


10. Thurston Moore - Demolished Thoughts
Bockar och bugar inför Thurston Moore som gör singer songwriter-facket utan en enda trist sekund. Nä, det händer inte alltid för ofta, men Thurston är inte vilket klåpare som helst. det finns en anledning till att jag har föredragit Thurston framför J Mascics och Bon Iver för det här biter hårdare, Årets vackraste album!

Thurston Moore – Mina Loy

9. Syket – With Love
Många av mina kompisar och bekanta spelar i band och de har hållt på länge. De träffas någon gång och repa åren går, utbildningar slutförs, 30års fester, barn föds och 35års fyller man medan repet består. Oftast utan ha spelningar eller göra några inspelningar. Om man nån gång mot förmodan får höra något så förvånas jag ofta hur bra det bruka låta, oantanstatligt stilkänsla, tajt och gedigt. Möjligen lite profillöst, men bra. Den som skulle plocka gobitarna av de som skapas av de här banden skulle kunna presentera något helt sensationellt. 7-mannabandet Syket kunde vara ett sådant band men med fler minnesvärda låtar än genomsnittet. Med sin drömska  popmusik som låter som en norrländskt variant av spiritulized. Ett av årets mest lyssnade skivor!

Syket – Serotonin

8. The Moondoggies - Tidelands
Kul med ett band som känns som mitt egna eftersom de är relativt okända. Frågan är hur länge för de  ett oändligt kommersiellt potential med sin skäggiga stämsång som borde få flanellen att skrunkla sig i hela Seattle.

The Moondoggies – It's a Shame, It's a Pity

7. Mattias Alkberg - Anarkist

Luleås finaste gör sitt bästa album hittills. Jag har längtat efter detta. Jag behöver detta. När en skiva blir en vän. Så känner jag för detta album!
Mattias Alkberg – Dementorer

6. Crystal Stilts – In Love With Oblivion
Jag känner att jag inte orka skriva mer om Crystal stilts än var jag redan gjort. Med sin andra skiva så står det klart att detta är ett av mina favoritband. Varken mer eller mindre!

Crystal Stilts – Precarious Stair

5. Fleet Foxes – Helplessness Blues

Den i särklass mest lyssnade skivan borde vara etta. Men Fleet Foxes har gjort detta förr, så i år jag konstatera att detta räcker till en femteplats.

Fleet Foxes – Battery Kinzie

4. Kurt Vile – Smoke Ring For My Halo

Kurt Vile spelade på årets malmöfestival och han fick mig på total knock out. Så otroligt bra! Till en början tycker jag att skivan var lite väl slickt producerad. Men nu är det främst den starka samlingen av låtar, gitarrspelet och rösten som gör att jag aldrig vill släppa denna underbara musik från mig.

Kurt Vile – Jesus Fever

3. John Maus - We Must Become The Pitiless Censors Of Ourselves

Årets sensation av alla kategorier är Ariel Pinks keyboardist men också en filosofie doktor i politisk filosofi. Det första som slog mig att här har vi en kille som gillar samma minimalistiska syntpop som jag. Det andra var att det kvittar att leta referenser för detta står för sig själv. Det tredje att detta är album som aldrig slutar växa.
John Maus – Hey Moon

2. My Morning Jacket – Circuital

En av de främsta skälen till att började blogga om musik var att slå ett slag för albumformatet. Få band levera 2011 ett mer helgjutet album i dess mest positiva innebörd än MMJ. Det är stort och rymligt sound som skapar en helhet samtidigt som varje låt står bra för sig själva. Detta är dessutom enligt mig deras bästa skiva någonsin.

My Morning Jacket – Wonderful (The Way I Feel)

1. PJ Harvey – Let England Shake

Jag vet att typ varenda kritiker och tidning har listat PJ Harvey som årets nummer ett. Nej det är inte utan anledning för detta är ett album som är innovativt, har en helhet och fantastiska låtar. Det är som att gå in i en annan värld (en ganska obehaglig värld). Alla som missat PJ Harvey 2011 har missat något stort. Sedan undrar jag om det nånsin hänt att en artist med en 20-årig karriär och närmare 10 album bakom sig få sin kreativa formtopp.
PJ Harvey – The Words That Maketh Murder